If you give them the chance.

<body><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/platform.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar/2645094818879109569?origin\x3dhttp://meepymeeps.blogspot.com', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>

don't sell your heart,

lördag 21 april 2007

See you soon

Läskigt hur man kan förtränga så mycket, det är inte ens längesen om man jämför med andra saker man kommer ihåg. Men hela gymnasiet, eller delar av det ligger i en enda dimma. Jag kommer ihåg det mesta i skolan, och vad vi gjorde och inte gjorde där. Men mer är det inte, har inte ett enda minne från dagar och nätter hemma. Borde man inte komma ihåg sånt också? Jag kom knappt ihåg vilket år mormor och morfar dog. Då skäms jag! Jag blandar lätt ihop 2a och 3e året. Det känns bara som ett enda stort virrvarr. Ibland kommer ett minne upp som jag glömt och snabbt glömmer igen.

don't say we're not meant to be.