Och ja! Så var den dagen över, överlevde med nöd och näppe. Måste tacka Fredrik för sitt stöd under kvällen, höll verkligen på att avlida en stund på jobbet. Magen sa emot och känslorna tog en tur i karusellen. Där sitter jag på en stol och försöker vara social när allt jag ville var att lägga mig ner o gråta. Men tack vare Fredrik så intalade jag mig att jag är stark, nästan lika stark som Miriam :) så med det pepptalket och den stora CocaCola-affischen på väggen där det står "Life tastes good" så hittade jag lite styrka från något litet hörn i min kropp.
Efter det gick en av maskinerna sönder på den linjen jag är på... så jag satt på en stol och kollade på killarna när de mixtrade.
Breakdown nr 2 på väg hem. Tårarna var bra nära, men halvvägs hem så dök den där undangömda styrkan upp igen och jag skrattade åt mig själv för att jag är så patetisk. Rätade på ryggen och snabbade på stegen och ringde Björn för att säga godnatt. Han sov :/ så jag hoppas han kunde somna om efteråt.
This trust-issue som jag nu har börjat tänka på. Jag tror inte ens jag har försökt att lita på honom eller någon. Jag lever i min egna lilla bubbla där jag inte litar på något förrän jag verkligen får det upptryckt i ansiktet, om ens då. Allt man säger sägs ju inte alltid för att det är sant. En del sägs för att det krävs ett svar. Så hur och när ska man kunna lita på det som sägs?
Jag är förevigt skadad...
Men glad är jag ändå.. :) nu ska jag hoppa i säng o vila mig för nya upptåg.