If you give them the chance.

<body><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/platform.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar/2645094818879109569?origin\x3dhttp://meepymeeps.blogspot.com', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>

don't sell your heart,

torsdag 26 juni 2008

Pyttsan

Alltså det här med att avskärma sig från någon kanske funkar för vissa, men i den här situationen är det faktiskt omöjligt. Hur mycket jag än vill så kommer han alltid finnas där på något sätt, vare sig det är att han poppar upp på facebook eller jag bara ser hans namn någonstans. Jag tror jag bara får vänja mig vid det. Men det kliar i fingrarna, jag vill så gärna bara säga Hej. Jag vet inte om det är för att jag vill något speciellt, jag tror jag bara vill höra hur han mår. Bara nånting! För jag kommer ju aldrig sluta bry mig om honom. Är det jag säger konstigt? För att glömma kommer ju aldrig att hända. Lära mig leva med det, acceptera, kommer jag nog kunna göra. Känner redan att jag är på väg dit nu....

BOK.NU

don't say we're not meant to be.