Har haft världens bästa kväll. Malin fyller 23 år idag (congrats till henne ♥) så vi var och käkade otroligt god middag på syster och bror. Efter middagen så var det stand up :) Jag skrattade så jag hade ont i magen och tårarna rann. Kände mig nästan full, men glad. Önskade kvällen slutade så... Men jag funderar på om det är som när man varit riktigt ledsen en dag, efteråt så blir man nästan precis tvärtom, glad och lite skojfrisk... som på en mottagning efter en begravning. Fast tvärtom, så när jag varit riktigt glad så blir jag nedstämd efteråt. Som att jag inte låter mig vara för glad, då måste jag vara ledsen efteråt.
Det känns fortfarande när jag åker förbi Årstaberg. Jag är bara så rädd att gå i samma fälla som honom och lura mig själv. Jag vill komma över allt, vill kunna träffa andra killar utan att automatiskt tänka på honom och få ångest. Ibland känns det som att jag är otrogen, men mest otrogen mot mina egna känslor. Det är fan invecklat! Jag känner mig instängd, fångad i någon twistad känslomässig labyrint där jag tycks gå i cirklar.. Vill hitta kartan, eller kanske en utrymningsplan där närmaste nödutgång är markerad.. ARGH!!! Är trött på allt...

Nu ska jag sova!..