Jadu, är det inte det ena så är det det andra. Idag har varit en hemskt bra dag på jobbet, blev klar med det vi skulle göra för dagen (iofs egentligen det vi skulle ha gjort i måndags, men sak samma) i tid. Till och med tidigare, så jag stack från jobbet halv 3. Men när jag kom hem så kom jag fram till att mina nycklar var inlåsta. Då kanske ni undrar hur det gick till. Jo såhär är det: Imorse, då var nog lilla Mia lite trött, för när Malin kommer dit senare under eftermiddagen, ja då är min dörr olåst. Så snäll som hon är så låser hon såklart dörren, efter konsultation med mig på telefon. Inte tänker jag på att jag inte har nycklarna i väskan (som jag jag alltid brukar ha). Men de ligger ju såklart i jackfickan. Så ikväll blir det sleepover hos Ricard :) Mysigt värre!

Nu är iaf jobbet på skolan över. Har ringt klart det sista och mailat ut ett mail till alla... Mycket bra!

Jag har så jäkla mycket jag skulle behöva göra, men istället gör jag inget. Jag går och väntar på roligare saker, som tex. tatueringen och mottagningsgrejerna.

KAN COLA SKICKA DEN NEDRANS LÖNESPECEN!?!?!?!? Jag vill veta hur rik jag blir!!!

Usch, jag kan inte sluta fred med mina känslor. Något inom mig säger åt mig att inte ge upp, men hur vet jag att det inte bara är inbillning? Jag vet ju att jag har kommit över andra förut, men var det för att det inte var rätt just då? Varför känns det så fel att ge upp just nu? Är det för tidigt? Eller är det meningen att jag inte ska ge upp?! Jag kan nog aldrig se mig själv bli ihop med samma person en gång till, jag förstår inte hur folk fixar det. Men allt jag vill är att bli ihop igen!! Min hjärna kraschar snart av alla tankar som går emot varandra. Varför kan han bara inte prata med mig på riktigt? Inte någon halvdan konversation om vädret. Det är väl mitt fel antar jag. Då är frågan, ska jag skriva och säga något om det eller ska jag hålla käft??! Det känns som att jag har hållit käft alla gånger tidigare, kanske är det därför jag helt plötsligt vill försöka med allt?! Jag har nog aldrig varit såhär brutalt PÅ att göra precis allt för att få tillbaka någon, screw stolthet liksom. Den försvann för evigheter sen. Ändå känner jag mig bara liiiite efterhängsen. Blä, allt känns annorlunda. Det är just det som gör att jag undrar...
Det hjälper inte just nu att läsa Paulo Coelho heller, för alla böcker handlar om att läsa och lära sig tyda tecken och lyssna till sitt hjärta. Det är precis det jag vill, men kan inte han lära sig lyssna på sitt?! DAMN THE WORLD AND ALL MY FEELINGS!!!

Jag har förlorat kontrollen på mig själv. Jag gör saker som jag känner för stunden, utan att tänka långsiktigt, jag gör inte det jag borde göra som jag skulle förstå att jag måste göra ifall jag tänkte långsiktigt. Jag gör bara fel... Hela sommaren är fel! Hela världen är fel!

Snart har iaf en till vecka gått... vet dock inte om det är bra eller dåligt...