Idag känner jag mig mer deppig och ensam än någonsin. Skulle vilja be om en kram av dig, men vågar inte. Inte egentligen för att jag fortfarande hoppas utan mest för att jag vill ha en kram och dina kramar är bättre än andras.
Jag hoppas vi kommer kunna umgås som vanligt nån gång, utan att jag ska vara rädd för att allt jag säger eller gör ska tolkas som något försök eller hopp...

Jag känner mig så jäkla dålig, jag utnyttjar alla känslor som kastas åt mitt håll för min egen skull. Jag bara tar och tar, men ger aldrig något tillbaka. Jag har inget att ge, för jag har ännu inte fått tillbaka det jag en gång gav till någon annan.